Kapitel 28
Förlåt för dålig update!!!
Eftersom jag inte har haft med så mycket fans med och så, så har jag bestämt att de inte har så mycket fans som de har i verkligheten. De har varit med i The X Factor och släppt WMYB men inte skivan ännu. De har fans, men det är inte lika galet som det är just nu.
Blir det här krångligt?? Aja jag kände att jag var tvungen för att göra novellen lite enklare och lite mer som jag vill ha den.
Hoppas ni inte blir missnöjda nu!
Harrys perspektiv:
Jag kunde se tårarna som ville komma fram bakom hennes ögonlock. Jag fick ont i magen av att se henne ledsen. Jag gillade verkligen Willow, på riktigt och ville bara hjälpa henne.
Vi kom fram till en parkbänk och slog oss ner bredvid varandra. Hennes blick vilade någon annan stans långt bort i parken. Jag försökte fånga hennes blick men den satt envist kvar där borta. Jag kunde se att hon inte vågade titta på mig eftersom att hon förmodligen skulle börja gråta då.
"Please Willow..." försökte jag. Jag tog hennes hand och smekte den lätt. Hon tittade försiktigt på mig och tårar började bildas i hennes ögon.
"Im just so confused... " började hon med en skakande röst. "You don't know why Im staying at Alicias, right?" jag skakade på huvudet. "It's so hard to say but... My friends kicked me out. I don't really know why but you know when we were out partying together?"
"Yes?" svarade jag. Hennes blick flackade och jag såg hur hon försökte hålla bort tårarna som envist rann ner för hennes kinder.
Willows perspektiv:
"When I got home, they were like really mad at me. And I was very drunk so we got in to a big fight..." jag suckade innan jag sa det sista. "... And they kicked me out and said that they never ler me come back." jag kände hur tåren rann ur ögat. Det gjorde så ont att komma ihåg den stunden. De sa mycket mer saker som verkligen skar in i mitt hjärta. Mina allra bäst vänner kallade mig de värsta sakerna du kan tänka dig. Jag kände hur Harry tog tag i min hand liten hårdare. Jag tittade försiktigt upp på honom och mötte hans blick. Den var orolig, nästan nära till tårar. Jag ville inte att Harry skulle vara ledsen. "No Harry, don't fel sorry for me." Jag tog min hand och la den på hans kind och klappade honom lätt. "If that wouldn't had happend, I never would have met Ali, and you!" Våra sorgsna ansikten sprack båda upp i svaga fåniga leenden.
Vi tittade varandra i ögonen utan att säga något, utan att ens behöva säga något. Jag kände hur jag blev glad över att vara med honom här och bestämde mig för att inte förstöra stunden mer. "You know one secret about me, that i like to draw, but you wanna know another ting I like to do, that we have in commen?"
"Of course, I wanna know everything abort you." sa han med den där perfekta mörka rösten. Jag tvivlade. Jag ville egentligen inte att någon skulle veta att jag älskade att sjunga. Han skulle säkert vilja att jag sjöng för honom då, och det klarade jag inte.
"Uhhmmmm..." stönade jag långsamt fram. "eh, I allso like... Cats!" for ut mig. Eftersom jag var, eller kanske vart, en directioner så visste jag om att Harrys första ord var Cat. Jag kunde bara inte berätta det, jag klarade inte av pressen på att vara duktig. Han började skratta.
"Did you just say that you like to DO cats????" Jag började också skratta.
"No!!! I said wrong! I just mean that I like cats." Vi garvade åt varandra som två stora muppar.
"Yeah, cats are awesome." Sa Harry när vi lugnat ner oss. "Come on, lets go and eat something." Sa han och ställde sig upp. Jag fick en ide och kände hur mitt ansikte sprack upp i ett lurigt leende.
"Yeah, but I can't walk!" Harry tittade på mig som ett frågetecken.
"Why?"
"It's something wrong with my foot. Or leg..." sa jag och låtsades göra en lidsam blick. "You have to cary me!" Hans ansikte lös upp och han fattade att jag bara inte orkade gå själv.
"Haha you sneekie little thing!" sa han och skrattade. Han vände sig med ryggen mot bänken. "Jump on." Jag ställde mig upp på bänken och hoppade försiktigt på Harrys rygg. Jag satte min händer runt hans axlar och kramade om honom.
Jag kunde känna hans underbara doft genom min näsa och blev nästan som berusad utav den. Parken var tom på folk till vår förvåning. Harry bar mig till ett litet fik jag brukade äta på där han tillslut satte ner mig framför dörren in.
"Thanks Harry" sa jag och log lite. Han besvarade mitt leende och tittade ner i marken. Vi gick in på det mysiga lilla fiket och köpte varsin macka och läsk. Vi satte oss på ett avskilt bord längst in i lokalen. Vi började dra igång ett avslappnat samtal om våra uppväxter. När vi tillslut fick brist på saker att säga och mackorna var slut hörde vi hur en bekant låt började spelas i högtalarna i cafet. You're insecure, don't know what for. You're turning heads when you walk through the door. Don't need make up, to cover up. Being the way that you are is enough.
"Oh, this is your song!" sa jag och log stort mot Harry. Han nickade lite.
"Everyone else in the room can see it, everyone else but you." Sjöng han med. Hans röst var somen ängels i mina öron. Hur kunde han sjunga så fint?? Jag log imponerat. Utan att tänka på vad jag gjorde tog jag över och började sjunga.
"Baby you light up my world like nobody else. The way that you flip your hair gets me overwhelmed. But when you smile at the ground it aint hard to tell. You don't know, oh oh. You don't know you're beautiful." Jag slutade tvärt när jag märkte vad jag själv gjorde. FAN, HUR KUNDE JAG SITTA OCH SJUNGA FÖR HARRY STYLES??? Jag tittade ner i backen och kände ångern som sköjlde över mig. Jag vågade inte möta hans blick. Hur kunde jag... På något sätt får jag fjärilar i magen utav Harry medan han samtidigt kan göra mig så bekväm i situationen och trygg att jag släpper kontrollen helt, som nyss. Tillslut tvingade min blick upp från bordet och på Harry. Han satt och gapade. "Sorry..." sa jag snabbt.
"You're sorry?? You sing really good!" Jag ruskade bara på huvudet. Jag trodde inte på vad han sa. "Why haven't you told me that you're an amazing singer?" Jag skakade bara på huvudet igen.
"Im not." Han utstrålade bara förvåning.
"Your voice is really beautiful! How can you not know that??" Hans röst var övertalande en jag tvivlade fortfarande. Varför skulle en kille som kommit trea i The X Factor tycka att jag sjöng bra..?
"I don't usually sing for people. It just like... flew out of me." sa jag tyst. Harry såg nästan ut som om han skulle började skratta.
"You're silly!" sa han. Låten började gå mot sitt slut. "You don't know you're beautiful, oh oh. That's what makes you beautiful." Sjöng han och tittade mig i ögonen. Jag kände hur jag smälte inom mig. Jag rodnade och log mot bordet under mig. Han böjde sig lite över bordet och tog upp mitt huvud med hans fingrar. Min blick mötte hans gröna vackra ögon. Han tog bort en slinga av mitt hår som låg i mitt ansikte. Jag kände hur jag skulle kunna vara kvar i det här ögonblicket föralltid.
Eftersom jag inte har haft med så mycket fans med och så, så har jag bestämt att de inte har så mycket fans som de har i verkligheten. De har varit med i The X Factor och släppt WMYB men inte skivan ännu. De har fans, men det är inte lika galet som det är just nu.
Blir det här krångligt?? Aja jag kände att jag var tvungen för att göra novellen lite enklare och lite mer som jag vill ha den.
Hoppas ni inte blir missnöjda nu!
Harrys perspektiv:
Jag kunde se tårarna som ville komma fram bakom hennes ögonlock. Jag fick ont i magen av att se henne ledsen. Jag gillade verkligen Willow, på riktigt och ville bara hjälpa henne.
Vi kom fram till en parkbänk och slog oss ner bredvid varandra. Hennes blick vilade någon annan stans långt bort i parken. Jag försökte fånga hennes blick men den satt envist kvar där borta. Jag kunde se att hon inte vågade titta på mig eftersom att hon förmodligen skulle börja gråta då.
"Please Willow..." försökte jag. Jag tog hennes hand och smekte den lätt. Hon tittade försiktigt på mig och tårar började bildas i hennes ögon.
"Im just so confused... " började hon med en skakande röst. "You don't know why Im staying at Alicias, right?" jag skakade på huvudet. "It's so hard to say but... My friends kicked me out. I don't really know why but you know when we were out partying together?"
"Yes?" svarade jag. Hennes blick flackade och jag såg hur hon försökte hålla bort tårarna som envist rann ner för hennes kinder.
Willows perspektiv:
"When I got home, they were like really mad at me. And I was very drunk so we got in to a big fight..." jag suckade innan jag sa det sista. "... And they kicked me out and said that they never ler me come back." jag kände hur tåren rann ur ögat. Det gjorde så ont att komma ihåg den stunden. De sa mycket mer saker som verkligen skar in i mitt hjärta. Mina allra bäst vänner kallade mig de värsta sakerna du kan tänka dig. Jag kände hur Harry tog tag i min hand liten hårdare. Jag tittade försiktigt upp på honom och mötte hans blick. Den var orolig, nästan nära till tårar. Jag ville inte att Harry skulle vara ledsen. "No Harry, don't fel sorry for me." Jag tog min hand och la den på hans kind och klappade honom lätt. "If that wouldn't had happend, I never would have met Ali, and you!" Våra sorgsna ansikten sprack båda upp i svaga fåniga leenden.
Vi tittade varandra i ögonen utan att säga något, utan att ens behöva säga något. Jag kände hur jag blev glad över att vara med honom här och bestämde mig för att inte förstöra stunden mer. "You know one secret about me, that i like to draw, but you wanna know another ting I like to do, that we have in commen?"
"Of course, I wanna know everything abort you." sa han med den där perfekta mörka rösten. Jag tvivlade. Jag ville egentligen inte att någon skulle veta att jag älskade att sjunga. Han skulle säkert vilja att jag sjöng för honom då, och det klarade jag inte.
"Uhhmmmm..." stönade jag långsamt fram. "eh, I allso like... Cats!" for ut mig. Eftersom jag var, eller kanske vart, en directioner så visste jag om att Harrys första ord var Cat. Jag kunde bara inte berätta det, jag klarade inte av pressen på att vara duktig. Han började skratta.
"Did you just say that you like to DO cats????" Jag började också skratta.
"No!!! I said wrong! I just mean that I like cats." Vi garvade åt varandra som två stora muppar.
"Yeah, cats are awesome." Sa Harry när vi lugnat ner oss. "Come on, lets go and eat something." Sa han och ställde sig upp. Jag fick en ide och kände hur mitt ansikte sprack upp i ett lurigt leende.
"Yeah, but I can't walk!" Harry tittade på mig som ett frågetecken.
"Why?"
"It's something wrong with my foot. Or leg..." sa jag och låtsades göra en lidsam blick. "You have to cary me!" Hans ansikte lös upp och han fattade att jag bara inte orkade gå själv.
"Haha you sneekie little thing!" sa han och skrattade. Han vände sig med ryggen mot bänken. "Jump on." Jag ställde mig upp på bänken och hoppade försiktigt på Harrys rygg. Jag satte min händer runt hans axlar och kramade om honom.
Jag kunde känna hans underbara doft genom min näsa och blev nästan som berusad utav den. Parken var tom på folk till vår förvåning. Harry bar mig till ett litet fik jag brukade äta på där han tillslut satte ner mig framför dörren in.
"Thanks Harry" sa jag och log lite. Han besvarade mitt leende och tittade ner i marken. Vi gick in på det mysiga lilla fiket och köpte varsin macka och läsk. Vi satte oss på ett avskilt bord längst in i lokalen. Vi började dra igång ett avslappnat samtal om våra uppväxter. När vi tillslut fick brist på saker att säga och mackorna var slut hörde vi hur en bekant låt började spelas i högtalarna i cafet. You're insecure, don't know what for. You're turning heads when you walk through the door. Don't need make up, to cover up. Being the way that you are is enough.
"Oh, this is your song!" sa jag och log stort mot Harry. Han nickade lite.
"Everyone else in the room can see it, everyone else but you." Sjöng han med. Hans röst var somen ängels i mina öron. Hur kunde han sjunga så fint?? Jag log imponerat. Utan att tänka på vad jag gjorde tog jag över och började sjunga.
"Baby you light up my world like nobody else. The way that you flip your hair gets me overwhelmed. But when you smile at the ground it aint hard to tell. You don't know, oh oh. You don't know you're beautiful." Jag slutade tvärt när jag märkte vad jag själv gjorde. FAN, HUR KUNDE JAG SITTA OCH SJUNGA FÖR HARRY STYLES??? Jag tittade ner i backen och kände ångern som sköjlde över mig. Jag vågade inte möta hans blick. Hur kunde jag... På något sätt får jag fjärilar i magen utav Harry medan han samtidigt kan göra mig så bekväm i situationen och trygg att jag släpper kontrollen helt, som nyss. Tillslut tvingade min blick upp från bordet och på Harry. Han satt och gapade. "Sorry..." sa jag snabbt.
"You're sorry?? You sing really good!" Jag ruskade bara på huvudet. Jag trodde inte på vad han sa. "Why haven't you told me that you're an amazing singer?" Jag skakade bara på huvudet igen.
"Im not." Han utstrålade bara förvåning.
"Your voice is really beautiful! How can you not know that??" Hans röst var övertalande en jag tvivlade fortfarande. Varför skulle en kille som kommit trea i The X Factor tycka att jag sjöng bra..?
"I don't usually sing for people. It just like... flew out of me." sa jag tyst. Harry såg nästan ut som om han skulle började skratta.
"You're silly!" sa han. Låten började gå mot sitt slut. "You don't know you're beautiful, oh oh. That's what makes you beautiful." Sjöng han och tittade mig i ögonen. Jag kände hur jag smälte inom mig. Jag rodnade och log mot bordet under mig. Han böjde sig lite över bordet och tog upp mitt huvud med hans fingrar. Min blick mötte hans gröna vackra ögon. Han tog bort en slinga av mitt hår som låg i mitt ansikte. Jag kände hur jag skulle kunna vara kvar i det här ögonblicket föralltid.
Kommentarer
Trackback
