Alicias perspektiv:

Jag stängde den nya svarta resväska och tittade runt i det tomma längenhetsrummet. Nu händer det faktiskt, det jag alltid har drömt om.

Jag och min lillasyster, Melanie ska flytta till London idag.

Enda sen jag och Mel blev tvingade att flytta till vår första fosterfamilj hade jag bestämt att så fort jag hade chansen skulle jag ta med mig Melanie och flytta till England. Vår mammas hemland.

När vi var 13 och 8 år dog vår mamma. Hon mådde dåligt och tog tabletter en doktor hade skrivit ut åt henne. En dag tog hon alldeles för många och klarade sig inte efter det. Jag hatar att prata om min mamma och brukar nästan aldrig prata om henne med någon. Särskilt inte med Mel eftersom hon bara är arg på mamma. Hon skyller allt på henne och säger att allt var hennes fel. Jag tycker inte det. Mamma gjorde allt hon kunde för oss. Hon älskade oss.

Sen dess tog socialen hand om oss och satte oss i forsterfamiljer. Man kan ju inte direkt säga att det har vart särskilt bra familjer. När jag var fjorton år blev jag våldtagen för första gången utav en av "papporna". Efter det har bara blivit värre. Misshandel, våldtäckter, droger.

Förra året i Juli när jag fyllde arton bestämde jag mig för att ta bort mig och Melanie från allt det jobbiga, så jag och Mel flyttade till en egen lägenhet i Stockholm och jag blev Mels målsman. Vi har bott här i ett år snart och nu ska vi flytta igen. Jag har aldrig bott såhär länge på en plats sen mamma dog. Jag kände mig trygg här. Det gör mig ledsen att vi ska flytta men jag vill lämna allt bakom mig och gå vidare. Jag tror att både jag och Melanie kommer ha det bättre i London.

Jag tittade mig runt i rummet en sista gång och kände en tår bränna bakom ögonlocket, jag höll den inne för att dölja vad jag egentligen tänkte.

Jag tog mina tre fulla resväskor och gick ut och ställde mig och väntade på taxin som skulle komma om några minuter.

Melanies perspektiv:

Jag tittade ut genom fönstret och såg hur Alicia bar ut sina väskor genom lägenhetsporten.

Varför var vi tvungna att flytta? Jag ville stanna kvar här. Här känner jag mig hemma för första gången i mitt liv. Jag har äntligen på det här året vi levt här, skaffat äkta vänner som accepterar mig. Jag kommer sakna dom så mycket. Jag är bara fjorton år, jag borde inte behöva lämna allt.

Och varför just England? Mammas hemland. Jag vill inte tänka på min jävla mamma. Jag förstår inte varför Alicia alltid ville hedra henne så mycket. Allt hon gjorde var att behandla oss dåligt och sen lämna oss. Så fort vi gjorde något vi inte fick slog hon oss. Jag kommer ihåg alla hennes slag och hur illa jag mådde efteråt även fast jag bara var så liten. Jag har fått många slag efter det men ingen som satt lika mycket spår som hennes. Ens egen förälder ska väl inte slå en? Hon tog alla de där jävla tabletterna för att slippa oss. Hon ville hellre dö än att vara med oss. Till skillnad från mig så såg Alicia bortom alla problem bara för att hon älskade henne. Och hon gör det än idag.

Alicia har alltid försökt prata engelska med mig enda sen vi var yngre eftersom mamma alltid gjort det med oss. Efter några år slutade hon försöka eftersom jag bara ignorerade det och svarade på svenska. Varför ska jag prata engelska när vi bor i Sverige? Varför ska vi påminnas om vår mamma när hon ändå bara gjorde oss ont?

Jag tog upp telefonen och smsade mina bästa vänner, Linn och Engla. "Nu åker vi snart till flygplatsen. Jag kommer sakna er så! Jag hör av mig så fort vi kommer till London. Älskar er!".

Jag fick strax svar av båda och la ner mobilen i min ficka och gick till dörren av mitt rum.

Tänk alla minnen jag har här. Jag minns alla långa nätter fulla av skratt och prat tillsammans Linn och Engla.

Jag känner hur jag vill börja gråt men låter ingen tår komma. Precis som Alicia hatade jag och gråta. Jag hatade känslan av att visa sig svag, visa att man faktiskt kunde känna. Även om ingen ser så känner jag. Jag känner allt extra mycket, inuti.

Jag tog på mig mina slitna converse och tog mina väskor och gick ner för trapporna och ut till Alicia.