Fredag, Alicias perspektiv:

Idag var det One direction konserten och jag hade faktiskt längtat lite efter det här. Mels reaktion hade varit fantastisk när jag gav henne biljetterna. Precis som jag ville.

Nu satt hon och sminkade sig som en galning inne i hennes nyinredda rum vid sitt nya sminkbord och fixade det sista. Jag tror jag aldrig sett henne så nervös som nu. Hon hade stått och fixat sig i timmar innan och nu var det bara tio minuter tills vi skulle gå. Melanie hade tvingat mig att vi skulle gå flera timmar innan det börjar så vi skulle komma längst fram.

Hennes nervositet hade smittat av sig till mig och nu stod jag och lockade sista lockarna i håret och kände hur jag svettades i händerna. Killarna var ju faktiskt jävligt snygga. Jag har aldrig vart värsta fanet eller så utav de men jag tycker de verkligen är extremt söta!

Jag gick till mitt rum och tog fram ett halsband jag bestämt innan att jag skulle ha på mig. Det kändes så skönt att alla saker och möbler stod i ordning nu när man kommer in i rummet. Vi hade fått det exakt som vi ville ha det och var enormt nöjda. Vi hade inrett det med en mysig touch och hade försöka fyllt alla tomma ytor med saker, eftersom båda jag och Mel hatar när det är tomt på saker. Jag satte på mig halsbandet och gick ut i hallen.

"Meeeeeel! kommer du? vi ska nog gå nu" ropade jag.

Melanies perspektiv:

Jag hörde hur Alicia ropade på mig utifrån hallen och jag kände hur det pirrade i magen. Mitt hjärta gjorde en volt.

"Jag kommer!" sa jag med darrande röst och tog min väska med kamera och mobilen i den och gick till hallen på min svaga knän. Jag kan inte fatta att jag ska få se One Direction på riktigt!

Vi låste och gick till konserthuset. Det här var deras sista konsert av deras England turné och nu skulle de ta ledigt från alla konserter på några månader och vila upp sig, hade jag läst på internet.

Eftersom vi var tidiga så var det inte jättemycket folk. Vi ställde oss i mitten nära staket efter fyra stycken tjejer i sextonårs åldern. Och nu kom det jobbiga, väntan.

Kl 7 kom en dj som skulle vara förband åt de. Publiken hade fyllts på och nu stod vi ganska packat fast jag och Alicia hade ändå hållit kvar våra jättebra platser. Alla hoppa till den höga dansmusiken som djen spelade fast jag kunde inte tänka på något annat än vad som faktiskt skulle hända bara några minuter senare.

Jag tog upp mobilen och tittade på klockan. Tio i åtta. Tio minuter kvar...

Tio minuter gick och plötsligt kom de utspringande på scenen. Jag kunde inte tro det. Tiden stod som stilla. De började sjunga What Makes You Beautiful och jag skrek som en galning. Även fast jag stod där, med kanske tusen andra skrikande fans kändes det som de bara var jag och de. Jag och Alicia tryckte oss framemot till staketet.

Jag ville att den här stunden aldrig skulle ta slut!