Alicias perspektiv:

"Låste du, Mel?" frågade jag Melanie.

"Nej, jag har ju ingen nyckel ens" svarade hon utan att titta på mig. Det gjorde ont att se henne så olycklig. Men jag visste att det här skulle bli bättre för oss. Jag lämnade mina väskor bredvid Mel och gick upp till längenhets dörren och låste. Det här var sista gången jag låste den här dörren. Jag la ner nycklarna i postinkastet så den nya ägaren kan ta de när de kommer och gick ner till Melanie som stod och lastade in i taxin som precis kommit.

Vi ställde in våra väskor och satte oss i taxin som strax därefter började rulla mot Arlanda. Jag satte i mina hörlurar och satte på lugn playlist och tänkte på överraskningen jag hade ordnat till Melanie som hon skulle få när vi kom fram.

Jag kände hur det pirrade i hela magen inför allt med flytten. Jag hade fixat en gullig liten längenhet i stan för pengarna vi fick utav försäkringsbolaget efter mamma dog. Jag fick inte pengarna fören jag fyllde arton förra året och sen dess har jag sparat alla pengar till det här. Jag har bestämt att söka jobb på olika caféer och klädesbutiker men till dess har vi ganska mycket sparpengar att leva på.

Melanies perspektiv:

Jag tog upp min ipod jag fick i födelsedags present utav Alicia för en månad sen och satte på One Direction. Om någonting skulle muntra upp mig så var det deras ljuva röster i mina öron. Enda sen de var med i The X Factor har jag vart ett mycket stort fan. Jag har aldrig sett de, och det är ju faktiskt en positiv grej med att flytta till London, då kanske jag kan se deras konsert någon gång!

Hoppas jag får massa coola engelska kompisar på den nya skolan. Och att jag hittar någon söt kille!

Kanske skulle det inte bli så jobbigt?

Tiden flög iväg och plötsligt satt vi på planet. På väg till London. Dit vi skulle bo. Shit, jag är nervös.