Kapitel 32

Alicias perspektiv:
Jag slängde min halvätna macka som jag kallade frukost, i soppkorgen och tittade ut på det dystra vädret. Regnet piskade ner längst med gatorna och de få männsikorna som var ute gick med paraply i högsta hugg.
Jag drog upp telefonen ur fickan och tittade på klockan. 12.06 visdes vilket betydde att jag kunde smsa Zayn. Han sover alltid länge men vid det här laget borde han vara vaken. "Hey babe, wachadoin? Hang out over here?? Sis is with Alex! Xxx".
Jag väntade otåligt på ett svar och trummade med fingrarna mot mitt ben. Efter inte för många minuter plingade det till ett svar på skärmen. "Hey. I don't know. Im not in a good mood right now. I just had a fight with Niall..." Jag kände hur det sved till lite i mig. Zayn brukar alltid vilja träffa mig. Men jag förstod ändå.
"Oh, Im sorry. I understand. Puss på dig Zayn, mitt hjärta." skickade jag iväg strax efter. Jag hade lärt honom alla söta saker man kan säga på svenska, för att kunna vara lite mer privata med det vi skriver.
"No babe, don't apologize. It's not your fault! Im coming to you now! Puss alsklling" fick jag som svar. Även fast jag lärt honom lite svenska kanske han inte var världens bästa stavare...
Jag log lite och kände mig lite exalterad. Jag ville verkligen träffa Zayn, vi hade inte setts på flera dagar. Jag skickade iväg ett kort hjärta och en pussmunssmiley.
Jag gick till mitt rum och drog på mig en alldeles förstor grå herrtröja som jag nyligen köpt på rea på HM och ett par svarta thights under det. Jag lät mitt hår ligga ruffsigt och ofixat längs med ryggen och gjorde inget åt mitt ansikte heller. Det här var en sån dag man låg hemma och myste, inte satt i flera timmar och sminka sig och gjorde sig snygg.
Det plingade till i dörrklockan och jag sprang och öppnade. Som förväntat stod Zayn där, snygg som vanligt men med en bekymrad blick. Han såg inte ut att vara sig själv.
"Hi babe." Sa han kort och jag gick fram för att krama honom. Han var avvaktande och kramde mig bara halvt tillbaka. Jag fick en snabb puss på panna och han klev in i lägenheten. Jag kände hur en stor besvikelse sköljde över mig. Var han inte ens glad att se mig?
"Want some tee?" Sa jag medan vi steg in i lägenheten.
"Naaah.." Svarade han kort och jag gick in i köket och satte på lite vatten åt mitt te. Jag såg hur Zayn försvann ut mot balkongen och det intensiva regnet. Som tur var hade vi i alla fall tak över våran balkong.
Jag gjorde i ordning mitt te och rörde om en sista gång i det innan jag trippade ut till balkongen. Jag stängde dörren om mig och satte mig ner bredvid Zayn som stod lutad över räcken med en halvrökt cigg i munnen. Hans oroade blick vilade någonstans långt bortåt. Jag började smutta på mitt te och kände hur en stor spänning låg i luften. Ingen av oss sa något, vi hörde bara bilar och regnet som piskade mot taken i London. Zayn fimpade sin ciggrett utan att släppa blicken från tomma intet och drog genast upp en ny ur cigg ur hans paket. Det här var inte bra.
"What's wrong Zayn?" Sa jag oroligt och försökte hitta hans blick. Han vägrade.
"Nothing." Sa han och låtsades vara oberörd. Jag kände hur paniken irrade runt i mig. Jag drack upp teet och vi båda drog oss inåt. Vi satte oss syslolöst i soffan och spänningen blev bara värre.
"Wait here..." jag trippade ut i köket med en idé för att lätt på stämningen. Jag drog fram några cupcakes jag gjort dagen innan som stått i kylskåpet över natten. Jag sprang ut till vardagsrummet igen och räckte fram de för att Zayn skulle ta en.
"Oh, thanks." Hans röst var tom. Han tog försiktigt en cupcake och tog ett bett. Jag väntade förväntansfullt på att få en reaktion från hans sida. Utan ett ansiktsutryck sa han lätt "This is really good stuff. Where did you learn this?". Hans blick fästes i min för första gången. Jag frös till.
"Uhmm, my mom taught me how to bake when I was younger..." Mitt ansikte var tomt och jag tittade in i väggen. Jag ville inte tänka för mycket på det.
"Tell me about her." Sa Zayn tyst. Jag skakade på huvudet.
"No. Why?" Orden flög ur mig. Zayn tog en paus innan han svarade.
"I want to know about her."
"I don't wanna talk about it." Jag vägrade möta hans blick.
"What happend to her?" Sa han med en lite skarpare röst. Det sved till i mig.
"No..."
"Just tell me." Sa han med en viss irretation i rösten. Jag skakade motvilligt på huvudet. "Just tell me something, Alicia! Tell me ANYTHING!" Han spottade fram orden mer och mer. Det brände bakom ögonlocken. "I DON'T KNOW A THING ABOUT YOU. CAN YOU JUST TELL ME? WHY CAN'T YOU JUST TRUST ME??" Hans röst sprack och blev argressiv. Min blick satt kvar på väggen. Jag vågade inte titta på honom nu. Jag ville bara fly just nu. Jag skakade desperat på huvudet en gång till. "OR AM I NOT TO GOOD FOR THAT?" Jag drog händerna igenom håret. Det här var för jobbigt. Jag kunde inte göra så han förstod. Jag kunde inte heller berätta allt för honom.
"It's much more complicated than that..." tvingade jag ur mig.
"You say? I don't have a fucking idea of how complicated it is because I DON'T KNOW ANAYTHING ABOUT!" Mitt hjärta bultade hårt, så hårt så det gjorde ont i mig. "Im too fucking tierd of all of this shit. I feel like you don't trust me and that Im not to good to know anything about you. Like I've done something that makes you feel like you shouldn't trust me."
"You haven't."
"Then this is too fucking messed up!"
Jag såg i ögonvrå hur han reste sig ur soffan och gick med raska steg mot yttredörren. Jag hoppade till när dörrsmällen dånade i väggarna. Vad har jag gjort nu? Det hugg till i magen. Det här är för mycket. Jag kan inte förlora honom nu.
Jag var snabbt uppe på benen igen och började sakta springa mot utgången. Jag skyndade mig ner genom trapporna och ut genom porten. Regnet piskade mot mina bara armar när jag steg ut och tittade mig omkring. Jag såg en mörk skepnelse som skyndade sig bortåt.
"Zayn wait!" Skrek jag och sprang efter honom. "Wait!" försökte jag igen när jag kommit några meter bakom honom. Han vände sig motvilligt om och stirrade in i mina ögon med en blick jag aldrig sett förut. Hela min kropp gjorde ont. "Im sorr.." börjad jag.
"No! Just don't!" skrek han tillbaka. "This is too much. Just... I... I can't." Hans blick var arg och sviken. Hans tårar syntes knappt genom det våta regnet som gång på gång envisades med att regna ner för hans ansikte. Hans blick vände mot marken och han skakade på huvudet. Hela jag blev tom. Han försvann bort med snabba steg. Jag betraktade varende liten rörelse ända tills han försvann i regndimman.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

drommaromonedirection

Hej där alla Directioners där ute! Här skriver jag en liten novell som handlar om Alicia och Melanie. De två systrarna flyttar till London efter en mycket svår uppväxt i Sverige. En dag går systrarna på en konsert med One Direction och Alicia får en stor överraskning! Mer avslöjar jag inte. Läs, kommentera och sprid! Tack, ni är bäst!

RSS 2.0