Zayns perspektiv:

Mina ben ledde mig bort med tunga steg efter sig. Ilskan bubblade i mig. Tårarna rann nerför mina kinder.

Varför kan hon inte lite på mig? Varför kan hon inte berätta för mig? Döljer hon något för mig? Betyder jag ingenting för henne? Är jag inte värdig nog att veta sanningen? Frågorna snurrade runt och runt i mitt huvudet. Men efter några ytteligare steg så fastnade bara en fråga i huvudet, Vad fan har jag gjort?

Jag stannade tvärt och knep ögonen. Alla känslor svämmade över. Jag satte händerna för ansiktet och försökte försvinna bort.

Alicias perspektiv:

Jag stod stilla kvar på samma plats som han hade lämnat mig på några sekunder innan. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hela kroppen var fastfrusen.

Jag kände hur första tåren rullade ner för min kind och skar in i mitt skin. Jag spände hela min kropp för att inte ge in till att börja gråta, men lyckades inte.

Tårarna började rinna som aldrig förr. Mina händer for upp till ansiktet och försökte, förgäves, få ett stopp på det hela.

Hela kroppen blev svag och jag föll ner till marken och satte mig mot ett hus. Husets yttervägg och trottoaren var iskall och regnet piskade ner. Jag drog upp mina blöta, kalla ben till hakan och kramade om de hårt.

Mellan alla hopplösa snyftningar dunkade tankarna i huvudet. 

Jag skulle ha berätta allt för honom! Jag skulle inte låtit honom gå! Varför gjorde jag inget? Kommer jag någonsin få tillbaka honom? Vad fan har jag gjort??

Smärtan jag kände i hela min kropp har jag aldrig någonsin känt förut. Varenda muskel värkte som aldrig förr. Jag kände mig tom, med ett stort, dunkade hjärta.

Det kändes som hela mitt liv tappade mening, och då förstod jag, Zayn är min svaghet. Min största svaghet. Det spelade ingen roll att jag inte hade föräldrar eller att mitt liv varit skit innan, men att förlora Zayn var värre än allt. Zayn och Melody. Jag var aldrig ledsen innan allt hände, för det skadade mig inte. Men nu är jag helt förkrossad. Zayn var en del av mitt nya liv, han lös upp allt mitt mörker.

Men nu är han borta. Han kommer aldrig mer vilja prata med mig. Jag kommer kanske aldrig mer få se de där helt perfekta bruna ögonen och hans bländande leende.

Varför lät jag det bästa i hela mitt liv glida ur mina händer?

Jag satt kvar där på samma ställe i spöregn, timme efter timme. Det hade börjat mörkna. Min lust att resa på sig och ta reda på mig själv, existerade inte. Jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag mindes alla helt fantastiska stunder tillsammans. Jag brydde mig inte om att hela jag darrade av den intensiva kylan. Mina tårar kunde inte sluta forsa ner för mina kinder.

Jag slöt ögonen och hoppades på att allt var en dröm. Jag skulle vakna vilken sekund som helst och ligga bredvid Zayn. Jag skulle kyssa honom på hans läppar och han skulle slött titta upp på mig och le sitt morgonleende. Jag skulle krypa närmare honom och han skulle lägga armarna runt mig och jag skulle känna mig trygg. Men när jag öppnade ögonen så såg jag bara ut i den mörka dimman.

Hej kompisar!! Jag är tillbaka! :)

Jag tror inte jag vill sluta skriva än! Jag vill skriva klart min novell iaf! :)

Usch, vilket hemskt kapitel att skriva! :( Nu vill jag höra vad alla tycker ska hända och ad de tyckte om kapitlet! :)