Alicias perspektiv:

Jag hörde hur ytterdörren stängdes och jag pustade ut. Allt snurrade i skallen.

Det var fel av mig att behandla Zayn som jag gjorde. Han hade inte gjort något fel. Men han skrämde mig när han såg att något var fel med mig. Ingen har någonsin sätt genom mitt skal på samma sätt som han gjorde idag. Hur kunde han se mitt skådespeleri? Hur kunde han se att jag inte var okej?? Jag har alltid kunnat övertygat folk om att jag var okej, men varför funkade det inte nu?

Det gjorde mig arg och frustrerad. Men det var inte rätt att skrika på honom.

Jag gick och tog en dusch. Det här är det bästa. Det kommer aldrig funka. Jag kan inte vara tillsammans med någon igen, inte efter det där. Fast jag vill vara med Zayn, han gör mig trygg. Men jag kan inte. Tänk om samma sak skulle hända med oss? Eller om han skulle få veta om allt i mitt förflutna. Jag är inte bra för honom.

Jag sprang till sovrummet och slängde mig på sängen. Minnena från dagen spelades om och om i huvudet igen. Jag kunde inte sluta tänka på smset.

Jag låg vaken i flera timmar. Det snurrade i huvudet och jag hade ont i magen. Kunde jag inte bara sluta tänka?

Jag gick upp och tittade på Mel sov sedan sprang jag in i badrummet och låste om mig. Hela huvudet snurrade och jag var yr. Jag tog fram en rakhyvel och satte den mot armen där jag hade många gamla lång-smala ärr och sedan gjorde jag det jag sagt att jag aldrig ska göra igen. Jag kände hur hela jag blev tom.

All smärta inom mig gick bort och allt jag kände var hur armen bultade. Huvudet blev tomt på tankar. Blodet bara rann och rann...

Jag tog en handduk och virade runt armen så det inte skulle komma på golvet. Jag sprang till sängen igen och somnade snart.

Jag vaknade av att min arm värkte. Klockan visade 13.30. Jag brydde mig inte om att det var sent, jag hade ju ändå inte andledning att gå upp.

Efter att jag legat i sängen en halv timme gick jag tillslut upp. Jag gick ut till köket och hoppades på att Melanie var ute, vilket hon var. Jag fixade en macka och satte mig framför tven. Jag kunde inte tänka på vad som spelades på skärmen, jag tänkte bara på att jag ville titta min mobil. Sakta tog jag upp den. Tänk om jag hade fått mer sms utav Han(han som smsade igår). Tänk om han skulle hota mig?

Jag tryckte sakta på mobilen och skärmen lös upp. Två nya sms från Zayn. Jag pustade ut men sedan blev jag orolig igen om vad han har skrivit. Jag öppnade första smset. Alicia, dont forget what you promised me yesterday! Jag ville prata med Zayn, jag ville krama Zayn och bara vara i hans famn. Men jag kunde inte. Jag blev arg igen. Varför ska allt vara så jävla svårt??! Jag öppnade andra smset. Alicia! You have to call me so I know your all right! Jag tvingade mina fingrar att trycka på Svara.

Motvilligt skrev mina fingrar, I cant call you Zayn. I cant talk to you again. Im not gonna pretend, this is too hard. I dont wanna be in this hard world. Please forget me. Jag klickade på skicka och ångrade mig snabbt. Jag kände mig kluven. Jag kände hur ilskan bubblade i mig själv och sprang in till boxningssäcken i garderoben jag tog på mig handskarna och slog några gånger. Smärtan i armen tog över. Jag provade att slå några gånger till, men det gick inte. Jag ville bara skrika av smärta.

Jag sjunk sakta ner till golvet och kände hur tårar började bildas. NEJ!!! Jag kan inte gråta!!! Jag skrek och kände hur det började rinna ner för mina kinder. Jag snyftade och slog med den armen jag inte hade ont i, i marken.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag låg kvar på golvet och bara grät. Jag tror inte har gråtit på ett och ett halvt år, men nu låg jag här. Jag ville ha Zayn hos mig. Fuck allt annat, jag vill vara i hans trygga famn. Men nu är det försent!

Jag tog bort handduken jag snörpt runt armen. Hela den var blodig. Jag slängde iväg den och tittade på det stora såret. Blodet hade torkat. Det var stort och obehagligt att titta på.

Jag satt där i vad om verkade som år, men som egentligen var ungefär en timme. Sen plötsligt hörde jag hur dörren i hallen gick upp och stängdes. Jag tystnade lite för jag ville inte att Melanie skulle se mig såhär. Jag ville att hon skulle tro att jag var någon annanstans. Tårarna fortsatte rinna.

Jag tittade upp och mötte Zayns bruna tårfyllda ögon. Jag hade inte orken att vara förvånad så jag tittade bara ner. Jag satte händerna för ansiktet och kunde inte stoppa tårarna.

"Alicia!! What is it??" sa han desperat. "What has happend to you??" han röst sprack. Jag vågade inte titta på honom.

"Im sorry..." Snyftade jag. Han tog ett steg närmare.

"What?"

"Im sorry Zayn." viskade jag nästan mellan gråten. "You should'nt see me like this." Jag kände hur gråten tog över mer och mer och blev kraftigare. Tillslut skrek jag nästan.

Jag kände hur en hand förde bort håret från mitt ansikte. Jag tog bort mina händer och försökte torka bort mina tårar, men de var för många. Zayn tog upp mitt ansikte och torkade bort en av tusen tårar. Sedan satte han sig bredvid mig och tog in mig i hans famn. Jag kände hans doft och jag kände mig hemma. Det är här jag ska vara.

Jag satt där och bara grät i Zayns famn som ett litet barn en lång stund.

Han tog upp mig i hans armar och bar in mig till sängen. Han hämtade papper att torka ögonen med och ett tofs så jag kunde få bort håret. Han la sig bredvid mig i sängen och höll om mig. Jag la mitt huvud på hans axel.

Efter en stund kände jag hur gråten började ta slut och jag började slappna av mer. Zayn strök mitt hår lugnande.

"I dont fell like talking, but I just wanna say that none of this is your fault, Zayn. It's my own fault..." Jag kände hur jag ville börja gråta igen men Zayn tystade ner mig. Han tog lite papper, blötte det och började göra rent mitt sår på armen. Jag ville inte att Zayn skulle se det, jag skämdes över det. Men han frågade inget om det vilket var lättande. Han förstod.

Efter flera timmar var jag lugn och kände mig redo att gå vidare. Jag satte mig upp och tittade in i hans ögon.

"Zayn, Im so sorry for all of this. It's just so hard. Im not myself right now. I never cry but there is just too much now. There is so much you dont know about me. My past. And i want to tell you all of it. But I... Can't." Tvingade jag fram. Han nickade.

"You can trust me, Alicia. I dont care about your past. Past is past. All I know is that I relly like you, Alicia and Im not going anywhere. Im not gonna leave you. Im not afraid." Det tog en stund för mig att ta in vad han sagt.

"You know, it's like line, in my head, of what I can tell people and what i cant tell. And I have already told you too much. I want to tell you more but I cant." han tog min hand. "And you make me afraid. So damn terrified!"

"Why?" Han såg förvirrad ut.

"Im starting to fall for you, Zayn. I can't do that. It's gonna end up hurting us both." Jag slog ner blicken.

"No! It does'nt have to be like that. Trust me, Alicia. Let me in." Han tog sin hand på min haka och tog upp mitt huvud så jag tittade honom i ögonen.

"Im goning to try. Try, for you." Jag tittade in i de djupa ögonen. "Can you please take mind somewhere else now?" Sa jag och log snett. Han nickade.

Vi gick till tven och satte på en film. Jag kom på andra tankar och blev på bättre humör. När filmen var slut gick vi in till sovrummet och jag bytte om till pyjamas. Zayn skulle precis gå men jag stannade honom.

"Please, stay." sa jag svagt.

"Anything for you, honey. I promise to never leave you." Sa han och drog in mig i en kram.

Jag somnade i Zayns famn med en sista tanke, Snälla låt det här funka.

Det här var absolut det svåraste kapitel att skriva. Jobbigt att skriva sånt här liksom...
Den här vill jag ha kommentarer på!
Vad tycker ni?