Zayns perspektiv: 

Jag vände mig kraftigt om en gång till i sängen. Jag kunde inte få stopp på smärtan i bröstet som dunkade hårt.  

Efter många timmar av gråtande och ånger bestämde jag mig för att gå och lägga mig och försöka sova bort smärtan. Men det gjorde det bara sämre. Jag kunde inte sova, det var tyst, jag var ensam och det enda jag kunde tänka på var allt jag gjort mot Alicia.  

Tårarna började rinna igen och jag satte ansiktet mot kudden. Hur kunde jag vara så jävla dum och hjärtlös? Jag slog ett hårt slag ner i madrassen av ilska. Jag satte mig upp och drog händerna i hårda rörelser i mitt ansikte. Jag var tvungen att göra något åt det här, det kunde inte vänta.  

Jag ställde mig tvärt upp och började med snabba, stampande steg gå ut från min lägenhet. Jag drog med mig en jacka och smällde sedan igen ytterdörren. Jag skulle göra detta rätt, jag skulle kämpa för att få tillbaka Alicia. Jag struntade i att klockan var mycket och att snart solen skulle gå upp. 

Jag gick ut i spöregnet och ledde mina ben mot hennes lägenhet. Regnet piskade ner på mig. Jag drog min hand igenom mitt hår som lagt sig platt på huvudet.  

När jag närmade mig lägenheten såg jag en liten siluett av en människa sittande på trottoaren och jag förstod direkt situationen. Paniken for igenom min kropp när jag sprang det snabbaste jag kunde mot den lilla personen. Tårarna rann nedför mina kinder. 

På samma ställe som jag lämnade henne, satt hon kvar. Hon såg helt förstörd ut, där hon satt och tittade ner i marken med sina armar hårt runt sina ben. Hon var genomblöt och söndergråten. Chocken av att se henne så gjorde mig fastfrusen och mållös. Jag ställde mig framför henne och hukade mig ner till henne. Men hon tittade inte upp mot mig.  

"Alicia..." sa jag försiktigt. Långsamt, långsamt vände hon försiktigt upp sitt huvud. När hon mötte min blick gjorde det ont i mitt hjärta. Att se henne så här kan ha varit det värsta som hänt i hela mitt liv. All hennes livslust hade försvunnit ut henne. 

Jag hade aldrig sett den blicken hon gav mig förut. Den skrek på hjälp och det såg ut som om hon inte riktigt förstod att det var jag som stod framför henne. Min mun gapade och jag kände mig helt tom. Jag visste inte vad jag skulle göra.  

När hon såg att det var mig hon tittade på, så fylldes hennes ögon med ännu mer tårar.  

"Why...!" Skrek hon ut med sprucken röst. Hela hennes ansikte var likblekt och hennes läppar var blåa av kyla. Jag tog bort hennes blonda, blöta hår som låg i hennes ansikte och satte mina hände runt hennes huvud.  

"Shhh.. Alicia.." sa jag och tittade på henne. Jag försökte lugna ner henne med blicken och så andades jag långsamt för att hon skulle göra likadant. Hon tittade på mig och svalde hårt, sedan följde hon mitt exempel. Det enda som hördes var regnet som piskades mot taken. 

Jag drog av mig min jacka och kände hur kyla brände mot mina bara armar. Jag satte min jacka runt Alicias axlar och försökte värma hennes armar genom att gnugga mina händer mot de. Tårarna rann på oss båda men ingen av oss visste vad vi skulle säga. Jag hade ingen aning om vad som skulle hände i nästa sekund. Jag drog bort mer hår som envist fall ner i hennes ansikte. 

"Im so sorry..." sa jag svagt. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag visste inte vad jag skulle tänka, jag visste inte vad jag skulle göra. "Maybe I should have a milion explanations.... But I have no other then to say, Im a jerk. You deserve much better than me, but Im going to fight for you. Please forgive me Alicia..."  

Hon tittade svagt upp på mig och såg djupt in i mina ögon. Hon tog lätt upp sin hand och placerade den mjukt på min kind. Några sekunder senare drog hon mig till sig och vi omfamnade varandra. Hon satte sitt huvud mot min axel och jag kunde svagt känna hennes underbara doft.  

Jag lyfte upp henne i min famn och började sakta gå mot lägenhetsporten.