Samma dag, Willows perspektiv:

Jag satte på mig min jeansjacka och stängde mitt skåp. Jag gick ut i korridoren där jag mötte min chef.

"Bye, Annie. See you on monday." Sa jag.

"Bye, Willow. Have a nice weekend." Svarade hon. Vi bytte leenden innan jag försvann ut igenom personal utgången. Jag drog upp min iphone som visade 18.04 på klockan och funderade några sekunder. Jag fällde upp mitt paraply och gick ut i ösregnet. Efter några meter hade jag funderat färdigt och drog upp mobilen igen.

Jag bläddrade bland mina kontakter tills jag kom fram till Harry. Jag klickade på ring och signalerna gick fram.

"Hellooo." Svarade han med sin härliga mörka röst som fick mig att rysa.

"Hey you." Sa jag med en fnittrig röst.

"Oh, Willow. How are you?" Hans röst lät lite gladare nu när han hörde att det var jag. Eller så inbillade jag mig bara det.

"Im fine. Or im cold!" Jag log och tittade ner i den blöta trottoaren.

"Really? Are you outside in this weather??!"

"Haha, yeah. I just got off at work." Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte prata. "So I was just wondering what you are doing tonight?"

"Actully nothing. I was going to Liams place and watch a movie with him and Danielle, but Liam got sick so I stayed home. So now im really bored." Mitt leende blev större.

"Yeah? Maybe you wanna do something then?" Mitt hjärta stannade efter jag sagt det sista och väntade på svar i vad som kändes en evighet.

"Ofcourse i want to!" Sa han och lät glad. Jag bet mig i läppen för att inte skrika till av glädje. "Where should I pick you up?"

"Im outside Urban Outfitters in Kensington High Street."

"Okay, be there in 8 minutes! Try not to catch a cold!" Jag fnittrade till.

"Yeah, i'll try. Thanks, Harry."

"Bye sweetie." Vi la på och jag kände hur lyckan sprudlade i mig.

Jag gjorde ett pytte litet glädjehopp på stället och hoppades på att alla människor inte sett det under sina paraplyn. Efter bara några korta minuter kom Harrys bil inrullande. Jag skyndade dit och satte mig i pasagerarsätet.

"Cold?" Frågade Harry och blinkade mot mig. Jag ruskade av paraplyet och stängde bildörren.

"Very." Svarade jag och han höjde värmen i bilen. Jag frustade ur mig all kyla och kände hur värmen omringade mig behagligt. Vi började snabbt prata om min dag och jag berättade om hur en kund hade bettet sig väldigt underligt. Sedan berättade han om sin dag och vad han hade gjort. Strax därefter var vi framme vid Harry och Louis lägenhet.

"Do you got an umberella?" Sa jag när Harry stängde av motorn på bilen.

"Umm... no.." Sa han och gav mig en blick som fick mig att fnittra.

"Okay, wait there." Jag öppnade dörren och fällde upp mitt paraply. Jag skyndade mig runt bilen och öppnade Harrys dörr. Jag lyfte paraplyet över våra huvuden så ingen av oss fick vatten på oss medan han klev ur. Han låste bilen och vi begav oss uppåt. Han log mot mig och vi trängde ihop oss under mitt lilla regnskydd. Han la armen runt min midja och jag rös till. Det här va för bra för att vara sant. Jag myste in mig i hans famn och kände hans värme.

När vi kom in var mys stunden slut och vi släppte varandra, tyvärr. Vi kom fram till deras dörr och Harry satte i nycklarna i låset.

"So what are the other guys up to? Are they home?"" Egentligen visste jag att jag omedvetet bara ville veta om vi skulle vara ensamma eller inte. Men det verkade inte Harry märka.

"Louis is with Eleanor at hers. And I don't know what the other lads are up to. Probably at home or something." Sa han och öppnade dörren åt mig som en riktig gentleman. Jag steg in och Harry strax efter mig.

Vi bestämde oss för att sätta oss i tvrummet framför en klassisk romantisk film, The Notebook. Vi satte oss ganska nära varandra i soffan och bara efter några minuters filmtittande kände jag mig så avslappnad så jag lutade mitt huvud mot Harrys axel. Det verkade inte göra honom något, han fick ett lätt leende på läpparna när jag kom ännu närmare honom.

Filmen led mot sitt slut och jag kände hur det vattnades i mina ögon. När eftertexterna började rulla kände jag hur några få tårar rullade ner för min kind. Jag suckade lätt åt mig själv och torkade mig om ena kinden.

"Oh, babe. Please don't be sad." Sa Harry. Jag vände huvudet mot honom och fick se ett lätt oroligt ansiktsuttryck. Jag log ett lite sprucket leende mot honom till svar. Han torkade försiktigt bort en tår från min kind. Hans beröring gjorde mig helt svag i kroppen.

"I cry very easeliy to movies..." Sa jag och fnittrade lite halvt. Jag la mig på hans axel igen och han omfamnade mig med sina trygga armar. Vi satt tysta en stund och bar njöt av den behagliga tystnaden. "Harry..?" sa jag försiktigt.

"Yes, my dear." Sa han och klappade mig lätt på håret. Jag tog ett djupt andetag innan jag svarade.

"Do you belive in love?" Min osäkerhet i rösten lyste igenom.

"I do. Very much so." Hans lugna röst var en av det bästa sakerna jag visste. "I belive that when you've met that special someone nothing can tear you apart. It doesn't matter how many fights you have, if you love someone you can se beyond all that." Hans ord la sig i mitt minne. Jag höll med om allt han sa. "I don't think that there is a perfect girfriend or something out there. I just want someone who can love me for who i am, someone that you can tell everthing and someone who is perfect, just in my own eyes." Mitt hjärta bankade hårt. Hur fin är inte den här killen? Jag rätade på mig och satte mig lite mer upp för att kunna titta in i hans ögon och se hans ansikte.

"That is beautiful Harry." Våra ögon möttes i några sekunder innan han tittade ner och log.

"Do you want me to show you one of my secret hindplaces?" Sa han och log. Jag nickade förväntansfullt som svar.

Han ställde sig upp och vi gick igenom hans och Louis stora lägenhet tills vi tillslut kom fram till hans sovrum. Jag förstod först inte vad vi gjorde där, jag menar, jag hade vart där förut. Men sedan gick han fram till en diskret dörr med ett stort fönster som man knappast lägger märke till. Han öppnade dörren åt mig och vi steg ut. På andra sidan dörren visades hela London på ett otroligt vackert sätt. Det var en pytte liten balkong på bara någon meter i bredd och en liten tvåsittsoffa. Man såg över hela storstaden och över den stora floden, Themsen. Eftersom det hade blivit mörkt ute så var det bara husen och gatulyktorna som lyste. Det var så extremt vackert.

"Harry... This is beautiful." Sa jag häpnadsfullt. Jag gick och ställde mig vid räcket och Harry likaså.

"Yeah." Han stod tätt intill mig. "When I need to be alone, I use to come here, just to think." Jag blickade ut mot den ljuvliga utsikten och kände mig alldeles varm i den bitande kylan. Jag kände mig hedrade över att Harry visat mig det här, hans privata lilla tänkarställe. Jag vände huvudet mot Harry och betraktade honom försiktigt medan han tittade ut mot de glimande byggnaderna.

"Thank you for taking me here." Hans blick vändes mot min och vi log mot varandra. Jag var rädd att drunkna i hans vackra gröna ögon. Han tog försiktigt ena av mina hårslingor och satte bakom mitt öra. Jag rodnade lätt och tittade ner. När jag tittade upp igen var han bara några få centimeter från mitt ansikte och jag kände hur lyckan sprudlade i mig. Nu händer det, tänkte jag upprepande gånger i mitt huvud medan vi sakta, sakta närmade varandras läppar. Jag slöt ögonen och strax därefter kände jag hans läppar mot mina. Det pirrade i hela mig. Känslan som fyllde min kropp hade jag nog aldrig känt förut. Allt var helt perfekt.

Efter en stund särade vi på oss och tittade på varandra. Vi log stort jag kände hur jag ville smälta. Vi la armarna runt varandra och jag andades in hans goda parfym. I tystnad, fortsatte vi krama varandra och blickade ut mot den helt underbara utsikten.

Zayns perspektiv:

Mina ben ledde mig bort med tunga steg efter sig. Ilskan bubblade i mig. Tårarna rann nerför mina kinder.

Varför kan hon inte lite på mig? Varför kan hon inte berätta för mig? Döljer hon något för mig? Betyder jag ingenting för henne? Är jag inte värdig nog att veta sanningen? Frågorna snurrade runt och runt i mitt huvudet. Men efter några ytteligare steg så fastnade bara en fråga i huvudet, Vad fan har jag gjort?

Jag stannade tvärt och knep ögonen. Alla känslor svämmade över. Jag satte händerna för ansiktet och försökte försvinna bort.

Alicias perspektiv:

Jag stod stilla kvar på samma plats som han hade lämnat mig på några sekunder innan. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hela kroppen var fastfrusen.

Jag kände hur första tåren rullade ner för min kind och skar in i mitt skin. Jag spände hela min kropp för att inte ge in till att börja gråta, men lyckades inte.

Tårarna började rinna som aldrig förr. Mina händer for upp till ansiktet och försökte, förgäves, få ett stopp på det hela.

Hela kroppen blev svag och jag föll ner till marken och satte mig mot ett hus. Husets yttervägg och trottoaren var iskall och regnet piskade ner. Jag drog upp mina blöta, kalla ben till hakan och kramade om de hårt.

Mellan alla hopplösa snyftningar dunkade tankarna i huvudet. 

Jag skulle ha berätta allt för honom! Jag skulle inte låtit honom gå! Varför gjorde jag inget? Kommer jag någonsin få tillbaka honom? Vad fan har jag gjort??

Smärtan jag kände i hela min kropp har jag aldrig någonsin känt förut. Varenda muskel värkte som aldrig förr. Jag kände mig tom, med ett stort, dunkade hjärta.

Det kändes som hela mitt liv tappade mening, och då förstod jag, Zayn är min svaghet. Min största svaghet. Det spelade ingen roll att jag inte hade föräldrar eller att mitt liv varit skit innan, men att förlora Zayn var värre än allt. Zayn och Melody. Jag var aldrig ledsen innan allt hände, för det skadade mig inte. Men nu är jag helt förkrossad. Zayn var en del av mitt nya liv, han lös upp allt mitt mörker.

Men nu är han borta. Han kommer aldrig mer vilja prata med mig. Jag kommer kanske aldrig mer få se de där helt perfekta bruna ögonen och hans bländande leende.

Varför lät jag det bästa i hela mitt liv glida ur mina händer?

Jag satt kvar där på samma ställe i spöregn, timme efter timme. Det hade börjat mörkna. Min lust att resa på sig och ta reda på mig själv, existerade inte. Jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag mindes alla helt fantastiska stunder tillsammans. Jag brydde mig inte om att hela jag darrade av den intensiva kylan. Mina tårar kunde inte sluta forsa ner för mina kinder.

Jag slöt ögonen och hoppades på att allt var en dröm. Jag skulle vakna vilken sekund som helst och ligga bredvid Zayn. Jag skulle kyssa honom på hans läppar och han skulle slött titta upp på mig och le sitt morgonleende. Jag skulle krypa närmare honom och han skulle lägga armarna runt mig och jag skulle känna mig trygg. Men när jag öppnade ögonen så såg jag bara ut i den mörka dimman.

Hej kompisar!! Jag är tillbaka! :)

Jag tror inte jag vill sluta skriva än! Jag vill skriva klart min novell iaf! :)

Usch, vilket hemskt kapitel att skriva! :( Nu vill jag höra vad alla tycker ska hända och ad de tyckte om kapitlet! :)