Alicias perspektiv:

Jag och Mel tog en taxi hem och Mel kunde inte sluta prata om de. Själv satt jag helt mållös och bara tänkte på de där, helt fantastiska, bruna ögonen som tittat i mina några gånger.

Jag älskade och hatade känslan jag fick i min kropp varenda gång jag tänkte på Zayn. Under kvällen hade jag fått en känsla i magen av något mer än bara en kändis crush. Den skrämde mig. Jag försökte bara glömma den konstiga känslan, även fast det pirrade härligt i magen. Jag menar, Zayn är känd, jag skulle aldrig vara något annat en ett fan i hans huvud. Och dessutom har jag lovat mig själv att aldrig bli kär igen. Aldrig efter den där gången. Minnena snurrade i huvudet. Alla helt fantastiska stunder bara jag och det vidret jag kallade min pojkvän. Sen krossade han mig. Han svek mig och jag har aldrig förlåtit mig själv för att jag blev så sårbar. Aldrig mer. Han gjorde mig svag, vilket jag aldrig kommer låta någon göra igen. Alla förhållanden leder ändå bara till svek. Ensam är stark.

Även fast jag känner mig hur förvirrad som helst så vet jag att jag ville träffa Zayn igen. Jag kan bara ha lite roligt. Jag menar, jag behöver inte göra något seriöst. Jag kommer ändå stöta undan honom. Alla killar blir tillslut rädda för mig och försvinner så fort som möjligt.

När jag och Melanie kom hem gick vi och la oss direkt eftersom vi var så trötta. Jag kunde inte få stopp på tankarna som snurrade i huvudet. Gillade Zayn mig? Var det därför han inte vågade titta på mig? Och han ville ha mitt nummer? Gillade jag honom?? Okej, vi har träffats en gång, det här är ju bara för sjuka tankar.

Melanies perspektiv:

Jag kunde inte fatta att jag fick träffa One Direction idag. Lilla jag, fick sitta och umgås med de. Det var så himla kul och jag vågade faktiskt prata ganska mycket efter ett tag. Det är helt overkliget.

Jag gick till badrummet och borstade tänderna och tvättade ansiktet. Samtidigt kom Alicia och ville göra detsamma.

Zayn hade suttit och tittat på Alicia hela kvällen. Hon vågade knappt titta på honom någon gång.

"Så, du gillar Zayn?" Jag log. Hon tittade på mig med stora ögon.

"Vadå? Ja, eller nej. Eller asså..." Jag flinade retsamt mot henne. "Jag tycker han är snygg och så.. men liksom jag har träffat han en gång. Och han är en kändis!" bortförklarade hon sig.

"Man såg ju att ni gillade varan. He couldn't take his eyes of you. Och han verkade ju vilja ha ditt nummer!" "Det var ju bara Louis!" Hon suckade och gick till hennes sovrum.

Jag sköljde tandborsten och gick till Alicia och sa god natt. Jag gick till mitt sovrum och bäddade ner mig i sängen och tänkte på kvällen. Den natten drömde jag om vad som hänt flera gånger.

Zayns perspektiv:

Jag kunde inte släppa blicken ifrån Alicia när vi stod där på scenen och sjöng för henne. Hon var så...

När vi hade kommit bakom scenen efter One Thing blev Alicia blyg och tittade ner i marken.

"So, this is Harry, Louis, Niall, Zayn and im Liam." Sa Liam och pekade på alla. Hon tittade upp på oss med en konstig blick. "Oh, I know that. Im Alicia." sa hon och log. När hon mötte min blick kände jag ett konstigt rus genom min kropp.

"Alicia, that's a beautiful name. Do you wanna join us backstage?" Sa Louis. Jag hoppades verkligen att hon skulle säga ja. Det var något speciellt med henne. Jag tittade på henne och hon vände ner blicken.

"Of course, but my little sister is waiting for me. Maybe she allso can join? She's like, you'r biggest fan." Så hon snabbt och tittade upp på de andra. Hon verkade inte våga möta min blick.

"Yeah, just go and get her." Svarade Harry med ett leende.

Hon sprang iväg med det långa, blonda håret guppandes vi axlarna. Hon var så vacker. När hon kom bakom en dörr tittade jag mig omkring och märkte hur alla killarna stirrade på mig.

"What?" frågade jag. "Oh my god man. Stop starring at her."

Hade jag stirrat på henne? Var det därför hon inte ville titta på mig? Undra om hon märkte.

"I wasn't starring at her. She was just.. hot." sa jag för att dölja att jag tyckte att hon var speciell och att jag tyckte om henne. Det är ju bara fånigt hur jag kan tycka det med en tjej jag sett i några minuter.

"Oh, yeah..." sa Louis ironiskt. "So, you like her?" Frågade Liam. Jag blev mållös.

"What, no. I've met her for like 7 minutes." sa jag och försökte gå vidare till något annat. Killarna fnös åt mig. Jag förstod att de skulle se igenom mina undanflykter.

Några sekunder senare hör vi hur någon försöker kväva ett skrik och vi tittar genast mot dörren längre bort där man kommer in till loungen. Där stod Alicia och en lite yngre tjej och stod med händerna för munnen. Vi förstod genast att det var hennes lillasyster så vi gick fram och hälsade på henne.

"OMG! I like, really, really, love you all!" halv skrek hon och vi alla drog in henne i en kram. Så sött. "Im Melanie."

När vi släppte kramen tittade hon upp på Alicia och sa något obegripligt. Jag och killarna tittade konstigt på varandra. Pratade de ett annat språk?

"What was that??" frågade Niall medan alla satte sig i soffan. De kollade på varandra och började skratta.

"It's Swedish. We just moved here from Sweden.". Det förklarade deras ljusa hår och blåa ögon. De var så vackra.

"Intresting. You sound just like an englishman, or women. Haha." sa Liam och båda tjejerna rodnade och tittade ner i backen.

"Why did you move here?" frågade Harry och la upp benen i mitt knä. Jag vågade inte riktigt säga något så jag lät de ligga kvar. Alicia gjorde mig blyg och nervös.

"Oh, that's a long story." sa Alicia och fick något oroligt i blicken.

Vi fortsatte att prata länge och de blev snabbt av med sin blygsamhet och alla hade mycket roligt, även med . Många skratt. Jag kunde inte sluta titta på Alicias vackra ögon som rörde sig runt i rummet.

Tillslut var tjejerna tvungna att åka hem och vi ställde oss upp för att säga hejdå. Vi gav dom varsin kram och jag höll Alicia extra nära mig. Hennes underbara kropp mot min.

Louis puttade diskret till mig och mimade Ask for her number!. Jag kände paniken och gav honom en blick sa vadå? neej.

"So, can Zayn have your number?" Sa Louis. Åh fan jag ska döda han. "What?? Where did that come from?" frågade jag snabbt innan hon och Mel började garva.

"Haha, yeah of course. You can all have my number." Där kom det. Bevis på att hon inte gillade mig.

Hon skrev numret på en lapp och gav det till mig. Hon tittade i mina ögon med de där underbart djupa, blåa ögonen. Jag smälte inombords.

Strax efter försvann de. Jag kunde inte sluta tänka på de där ögonen.

Alicias perspektiv:

Deras underbara röster ruskade om i hela huvudet på mig. Jag njöt verkligen av allt det här, konsertkänslan, den fantastiske sången, deras vackra ansikten och att se Melanie så glad.

Halva konserten hade gått och det var verkligen bra. Jag märkte hur en kvinna i 40 årsåldern som stod på andra sidan staketet som verkade jobba där, tittade sökande ut genom publiken. När hennes blick stannade på mig låtsades jag som ingenting och tittade bort. Men jag märkte hur hon inte tog bort blicken. Jag rös till och försökte koncentrera mig på scenen. Plötsligt ser jag hur kvinnan börjar gå mot mitt och Mels håll. Hon kom fram till mig och log och satte huvudet när mitt öra.

"What's your name?" halv skrek hon i mitt öra för att jag skulle höra mellan alla skrek. Jag tittade bredvid mig på Melanie.

"Alicia." skrek jag tillbaka.

"Alicia. Would you like to come with me?

"Uuuhmm..." Sa jag och tittade på Melanie. "Gå, gå, gå! Jag har läst om det här, jag vet vad som kommer hända!" Melanie flinade åt mig. Jag förstod ingeting.

"So?" frågade kvinnan.

"Uhhmmm, i guess i can come with you." sa jag förvirrat och tittade på Mel sen på kvinnan.

Kvinnan öppnade en liten öppning på staket och jag gick igenom. Jag kände alla tjejers blickar på mig så jag vände ner huvudet i marken och låtsades som om jag var tvungen att komma ut eller något.

Vi gick igenom några dörrar och tillslut kom vi ut i en korridor.

"So, do you know why I took you here?" frågade hon och tittade bak på mig medans vi gick längst med den vita korridoren.

"Actually, I have no idea." Jag log mot henne och kände hur det blev pinsamt.

Vi kom fram till ett rum i någon slags källare eller liknande med en soffa och ett litet fika hörn. Allt snurrade i huvudet.

"Im Theresa, by the way." Sa hon och sträckte fram handen som jag artigt skakade. "Have a seat." Hon gjorde en gest mot soffan och jag slog mig ned.

"In about 5 minutes the boys gonna come here, backstage, and pick you up and then.. You'r all going on stage.". Jag gapade. Vad sa hon nyss? Jag satt jättelänge helt tyst och bara stirrade.

"And you don't have to sing or something. They're gonna come out on stage and start singing One Thing and then two dancers gonna lead you and put you on a chair and the boys are goning to sing to you. You just need to sit there and look like you'r having fun, which I hope you'r gonna have." Jag började darra och flås-andas. VA?

"Oh my god." mitt hjärta gick i hundra åttio. "I can't believe this." Jag tror jag aldrig vart såhär nervös. Jag tog handen för mitt ansikte och försökte gömma mig. Var det här sant?

"Don't worry, i'ts going to be fine!" Sa hon lungande. Jag kände hur jag nästa var nära på att svimma.

Theresa lädde mig bort bakom scenen och jag såg hur killarna kom ut. De hann bara vinka åt mig och dricka lite sen gick de ut på scenen igen. Jag kände hur jag dog inombords. Jag hörde låten börja och hur de började sjunga efter några sekunder då kom dansarna som skulle följa med mig ut och visa mig var jag skulle. Okej, tänk inte, gör bara!

Melanies perspektiv:

Nu hade jag stått här i två låtar ensam och väntat på att Alicia skulle komma upp på scen. Jag hade läst i en tidning att de skulle ta upp en lycklig tjej på scen och sjunga för henne. Även fast jag själv skulle vilja vara den där uppe så jävla mycket, blev jag bara glad för Alicias skull. Jag vet hur mycket hon i hemlighet älskar de. Hon spelar bara för cool för att bry sig. Dessutom om man ska vara helt ärlig så vem har mest chans hos de, hon som är jämnårig eller jag som är flera år yngre? Men just nu är jag bara så glad för henne.

Då hörde jag hur One Thing började spelas och killarna kom ut och jag började skrika! Det här var bästa kvällen någonsin! Några sekunder efter kommer några dansare ut på scenen med ALICIA. Precis som jag tänkte. Alla i publiken började vråla av upphetsning och avundsjuka.

Alicia såg jätteglad ut och jag såg hur hon knappt vågade titta upp. I refrängen gick alla killar runt henne och sjöng till henne. Alla tjejer vrålade och Alicia satt bara där och rodnade. När Zayn sjöng sitt solo gick han fram och tittade henne i ögonen och tog hennes hand. Jag kände hur Alicia dog eftersom jag vet att Zayn är hennes absoluta favorit. Resten av låten satt hon generat och rodnade och log som en galning. Hon lyste. I slutet tackade de Alicia och tackade publiken för kvällen och sa hejdå. Publiken blev galen och skrek. Tillslut dog allt skrik ut och alla lämnade scenen. Jag väntade kvar på Alicia medan alla sakta lämnade lokalen. Tillslut kom hon utspringande från en dörr, helt vansinnigt glad.

"Kom Mel! Vi får komma backstage!" Jag skrek ett glädjerop och skyndade efter henne genom alla dörrar.

Fredag, Alicias perspektiv:

Idag var det One direction konserten och jag hade faktiskt längtat lite efter det här. Mels reaktion hade varit fantastisk när jag gav henne biljetterna. Precis som jag ville.

Nu satt hon och sminkade sig som en galning inne i hennes nyinredda rum vid sitt nya sminkbord och fixade det sista. Jag tror jag aldrig sett henne så nervös som nu. Hon hade stått och fixat sig i timmar innan och nu var det bara tio minuter tills vi skulle gå. Melanie hade tvingat mig att vi skulle gå flera timmar innan det börjar så vi skulle komma längst fram.

Hennes nervositet hade smittat av sig till mig och nu stod jag och lockade sista lockarna i håret och kände hur jag svettades i händerna. Killarna var ju faktiskt jävligt snygga. Jag har aldrig vart värsta fanet eller så utav de men jag tycker de verkligen är extremt söta!

Jag gick till mitt rum och tog fram ett halsband jag bestämt innan att jag skulle ha på mig. Det kändes så skönt att alla saker och möbler stod i ordning nu när man kommer in i rummet. Vi hade fått det exakt som vi ville ha det och var enormt nöjda. Vi hade inrett det med en mysig touch och hade försöka fyllt alla tomma ytor med saker, eftersom båda jag och Mel hatar när det är tomt på saker. Jag satte på mig halsbandet och gick ut i hallen.

"Meeeeeel! kommer du? vi ska nog gå nu" ropade jag.

Melanies perspektiv:

Jag hörde hur Alicia ropade på mig utifrån hallen och jag kände hur det pirrade i magen. Mitt hjärta gjorde en volt.

"Jag kommer!" sa jag med darrande röst och tog min väska med kamera och mobilen i den och gick till hallen på min svaga knän. Jag kan inte fatta att jag ska få se One Direction på riktigt!

Vi låste och gick till konserthuset. Det här var deras sista konsert av deras England turné och nu skulle de ta ledigt från alla konserter på några månader och vila upp sig, hade jag läst på internet.

Eftersom vi var tidiga så var det inte jättemycket folk. Vi ställde oss i mitten nära staket efter fyra stycken tjejer i sextonårs åldern. Och nu kom det jobbiga, väntan.

Kl 7 kom en dj som skulle vara förband åt de. Publiken hade fyllts på och nu stod vi ganska packat fast jag och Alicia hade ändå hållit kvar våra jättebra platser. Alla hoppa till den höga dansmusiken som djen spelade fast jag kunde inte tänka på något annat än vad som faktiskt skulle hända bara några minuter senare.

Jag tog upp mobilen och tittade på klockan. Tio i åtta. Tio minuter kvar...

Tio minuter gick och plötsligt kom de utspringande på scenen. Jag kunde inte tro det. Tiden stod som stilla. De började sjunga What Makes You Beautiful och jag skrek som en galning. Även fast jag stod där, med kanske tusen andra skrikande fans kändes det som de bara var jag och de. Jag och Alicia tryckte oss framemot till staketet.

Jag ville att den här stunden aldrig skulle ta slut!

 

Alicias perspektiv:

"Ladies and gentlemen, we are now landing in England" Hördes det ur högtalarna. Jag tog ur min hörlurar och ruskade om Melanie som hade somnat.

"MEL! MEL! Vi landar typ nu!"

Hon öppnade ögonen irriterat och tittade på mig.

"Nu händer det, Melanie. Vi är i England!" sa jag ivrigt. Hon tittade på mig och jag såg hur hon försökt dölja ett leende. Jag skrattade lätt åt henne och hon brast ut i ett leende. "Vadå, så du hatar mig inte längre, eller?"

"Det klart jag inte gör, jag ville bara inte lämna alla kompisar i Sverige förut. That's all." Svarade hon och tittade på mig med en trött lång blick och ett leende.

"Åh, det blir nog bra ska du se, syrran." Sa jag och kramade om henne. Jag blev lättad när jag såg henne glad. Det var allt jag ville. Hon var allt jag hade.

Vi tog vårat handbagage och gick ur planet. Jag tog ett stort andetag i den engelska luften. Det kändes berusande. Jag är där jag alltid velat vara.

"Kom nu din tönt." Sa Melanie med ett leende som stod och stirrade på mig när jag bara stod där. Jag öppnade ögonen och vi började garva åt varandra.

Vi gick och hämtade våra väskor och satte oss i en taxi. Det kändes så annorlunda att behöva prata engelska med alla. Jag hade inget problem med det med tanken på att det var mitt första språk men det kändes verkligen annorlunda. Jag sa adressen till taxichauffören och han startade bilen och vi åkte iväg ut på Englands vägar.

Jag kunde inte slita blicken från fönstret där allt nytt svischade förbi. När klev jag ur taxin och blickade jag på det lilla, gulliga lägenhetshuset som var vårt nyblivande hem. Det var ett ljust, avlångt hus med balkonger längst upp på det. På vardera sida om det satt några liknande hus som gjorde att det liknade radhus. Det låg centralt och gjorde det enkelt för oss att gå ner på stan eller ta tunnelbanan.

Vi hjälptes åt att ta in alla väskor in i hissen och sedan åkte vi längs upp i byggnaden där våran lägenhet låg. När hissen öppnade sig såg vi en dörr lite längre in. Jag bara stod och tittade på dörren. Melanie började gå mot dörren men jag tog tag i hennes hand så hon stannade till.

"Jag vågar inte, Mel." Sa jag och tittade henne i ögonen.

"Jag vet, Alicia. Jag är också nervös. Men kom nu, det är ju ingen mening med att stå här och vänta." Sa hon förstående. Jag nickade åt henne och tog ut alla saker ifrån hissen och gick fram till dörren. Nu händer det. Jag vred om låset och öppnade dörren.

Melanies perspektiv:

Jag tittade in i lägenheten och möttes av en härlig känsla. Det var ett stort vardagsrum, ett litet kök, ett badrum, en stor balkong och två små sovrum. Väggarna var vita med stora fönster från topp till tå där solen vackert lyste in. Lägenheten var inte allt för ny men ändå fräsch med mycket bra känsla i det. Jag gick från rum till rum på det bruna trägolvet och inspekterade varje litet hörn av alla rum. Det kändes rätt på något vis här inne. Jag såg framför mig hur fint det skulle bli att sätta in möbler här inne.

Jag gick ut till köket där Alicia stod och tittade sig omkring.

"Asså jag älskar det, måste jag erkänna!" sa jag och brast ut i ett stort leende. Alicia tittade mig i ögonen och jag såg hur glad hon blev när sa det.

"Åhhhhhhh! Vi kommer få det så fint här inne!!" nästan skrek hon ut och började hoppa omkring med mig. Jag skrattade medan hon stod och skrek av glädje.

"Vi åker och köper möbler i morgon" Sa hon och gick ut till ur rummet. "Lust att ta oss ut på Londons gator och ta något gott att äta?"

"Självklart." Svarade jag och tog upp mobilen och smsade Linn och Engla. "Nu har vi kommit in i våran nya, extremt fina, lägenhet i LONDON! Vi ska nu ner på stan och äta lite middag. Saknar er redan och längtar tills ni kommer om några veckor! Jag hör av mig på skype någon gång i morgon! Puss!".

Om tre veckor skulle Engla och Linn komma hit i en vecka och hälsa på. Jag hoppas verkligen att tiden går snabbt till dess och att jag hittar på något jag kan göra på dagarna. Jag har ju ändå en månads sommarlov kvar.

Jag gick till ytterdörren och ropade på Alicia som stod i badrummet och speglade sig. Vi gick ner på stan och irrade runt och inte hittade något men tillslut hittade vi en gullig italiensk restaurang som vi satte oss på och började äta.

"Vet du, jag har faktiskt en överraskning till dig." sa hon lurigt med ett leende på läpparna. Jag tittade förvirrat och konstigt på henne.

"What?" sa jag förvånat. Hon började rota i sin väska och tillslut tog hon upp två lappar. Jag såg frågande på henne. Hon gav mig en av lapparna och jag slog ner blicken på de. Jag kunde inte tro det. Allt stod som still. Jag bara satt där och gapade i något som kändes som en evighet. Plötsligt fick jag tillbaka medvetandet och började skrika.

"OH MY GOD!!!!! Hur fick du tag i biljetter till ONE DIRECTION!????!!!?!?" skrek jag av lycka.

"Gillar du det?" sa hon och log nöjt. "Gillar det???? JAG ÄLSKAR DET OCH JAG ÄLSKAR DIG!!!" sa jag och slängde mig på henne.

Jag kunde inte fatta det! Jag skulle på en One Direction konsert nu på fredag! Det är ju i övermorgon!!

Resten av middagen satt jag och skakade och jag kunde inte prata om något annat.

När Alicia äntligen lugnat ner mig så gick vi hem och bäddade upp två madrasser i vardagsrummet som vi sov på tillfälligt. Jag kunde inte tänka på något annat än vad som skulle hända på fredag och jag låg uppe halva natten och bara fantiserade mig bort.

  

_______________________________________________________________________________________________________________________________


Imorgon kommer jag nog inte hinna med att skriva eftersom jag är uppbokade hela dagen, så jag tänkte att det var bäst att lägga ut ett till kapitel idag :) Hoppas alla gillar novellen ännu!

Alicias perspektiv:

"Låste du, Mel?" frågade jag Melanie.

"Nej, jag har ju ingen nyckel ens" svarade hon utan att titta på mig. Det gjorde ont att se henne så olycklig. Men jag visste att det här skulle bli bättre för oss. Jag lämnade mina väskor bredvid Mel och gick upp till längenhets dörren och låste. Det här var sista gången jag låste den här dörren. Jag la ner nycklarna i postinkastet så den nya ägaren kan ta de när de kommer och gick ner till Melanie som stod och lastade in i taxin som precis kommit.

Vi ställde in våra väskor och satte oss i taxin som strax därefter började rulla mot Arlanda. Jag satte i mina hörlurar och satte på lugn playlist och tänkte på överraskningen jag hade ordnat till Melanie som hon skulle få när vi kom fram.

Jag kände hur det pirrade i hela magen inför allt med flytten. Jag hade fixat en gullig liten längenhet i stan för pengarna vi fick utav försäkringsbolaget efter mamma dog. Jag fick inte pengarna fören jag fyllde arton förra året och sen dess har jag sparat alla pengar till det här. Jag har bestämt att söka jobb på olika caféer och klädesbutiker men till dess har vi ganska mycket sparpengar att leva på.

Melanies perspektiv:

Jag tog upp min ipod jag fick i födelsedags present utav Alicia för en månad sen och satte på One Direction. Om någonting skulle muntra upp mig så var det deras ljuva röster i mina öron. Enda sen de var med i The X Factor har jag vart ett mycket stort fan. Jag har aldrig sett de, och det är ju faktiskt en positiv grej med att flytta till London, då kanske jag kan se deras konsert någon gång!

Hoppas jag får massa coola engelska kompisar på den nya skolan. Och att jag hittar någon söt kille!

Kanske skulle det inte bli så jobbigt?

Tiden flög iväg och plötsligt satt vi på planet. På väg till London. Dit vi skulle bo. Shit, jag är nervös.

Alicias perspektiv:

Jag stängde den nya svarta resväska och tittade runt i det tomma längenhetsrummet. Nu händer det faktiskt, det jag alltid har drömt om.

Jag och min lillasyster, Melanie ska flytta till London idag.

Enda sen jag och Mel blev tvingade att flytta till vår första fosterfamilj hade jag bestämt att så fort jag hade chansen skulle jag ta med mig Melanie och flytta till England. Vår mammas hemland.

När vi var 13 och 8 år dog vår mamma. Hon mådde dåligt och tog tabletter en doktor hade skrivit ut åt henne. En dag tog hon alldeles för många och klarade sig inte efter det. Jag hatar att prata om min mamma och brukar nästan aldrig prata om henne med någon. Särskilt inte med Mel eftersom hon bara är arg på mamma. Hon skyller allt på henne och säger att allt var hennes fel. Jag tycker inte det. Mamma gjorde allt hon kunde för oss. Hon älskade oss.

Sen dess tog socialen hand om oss och satte oss i forsterfamiljer. Man kan ju inte direkt säga att det har vart särskilt bra familjer. När jag var fjorton år blev jag våldtagen för första gången utav en av "papporna". Efter det har bara blivit värre. Misshandel, våldtäckter, droger.

Förra året i Juli när jag fyllde arton bestämde jag mig för att ta bort mig och Melanie från allt det jobbiga, så jag och Mel flyttade till en egen lägenhet i Stockholm och jag blev Mels målsman. Vi har bott här i ett år snart och nu ska vi flytta igen. Jag har aldrig bott såhär länge på en plats sen mamma dog. Jag kände mig trygg här. Det gör mig ledsen att vi ska flytta men jag vill lämna allt bakom mig och gå vidare. Jag tror att både jag och Melanie kommer ha det bättre i London.

Jag tittade mig runt i rummet en sista gång och kände en tår bränna bakom ögonlocket, jag höll den inne för att dölja vad jag egentligen tänkte.

Jag tog mina tre fulla resväskor och gick ut och ställde mig och väntade på taxin som skulle komma om några minuter.

Melanies perspektiv:

Jag tittade ut genom fönstret och såg hur Alicia bar ut sina väskor genom lägenhetsporten.

Varför var vi tvungna att flytta? Jag ville stanna kvar här. Här känner jag mig hemma för första gången i mitt liv. Jag har äntligen på det här året vi levt här, skaffat äkta vänner som accepterar mig. Jag kommer sakna dom så mycket. Jag är bara fjorton år, jag borde inte behöva lämna allt.

Och varför just England? Mammas hemland. Jag vill inte tänka på min jävla mamma. Jag förstår inte varför Alicia alltid ville hedra henne så mycket. Allt hon gjorde var att behandla oss dåligt och sen lämna oss. Så fort vi gjorde något vi inte fick slog hon oss. Jag kommer ihåg alla hennes slag och hur illa jag mådde efteråt även fast jag bara var så liten. Jag har fått många slag efter det men ingen som satt lika mycket spår som hennes. Ens egen förälder ska väl inte slå en? Hon tog alla de där jävla tabletterna för att slippa oss. Hon ville hellre dö än att vara med oss. Till skillnad från mig så såg Alicia bortom alla problem bara för att hon älskade henne. Och hon gör det än idag.

Alicia har alltid försökt prata engelska med mig enda sen vi var yngre eftersom mamma alltid gjort det med oss. Efter några år slutade hon försöka eftersom jag bara ignorerade det och svarade på svenska. Varför ska jag prata engelska när vi bor i Sverige? Varför ska vi påminnas om vår mamma när hon ändå bara gjorde oss ont?

Jag tog upp telefonen och smsade mina bästa vänner, Linn och Engla. "Nu åker vi snart till flygplatsen. Jag kommer sakna er så! Jag hör av mig så fort vi kommer till London. Älskar er!".

Jag fick strax svar av båda och la ner mobilen i min ficka och gick till dörren av mitt rum.

Tänk alla minnen jag har här. Jag minns alla långa nätter fulla av skratt och prat tillsammans Linn och Engla.

Jag känner hur jag vill börja gråt men låter ingen tår komma. Precis som Alicia hatade jag och gråta. Jag hatade känslan av att visa sig svag, visa att man faktiskt kunde känna. Även om ingen ser så känner jag. Jag känner allt extra mycket, inuti.

Jag tog på mig mina slitna converse och tog mina väskor och gick ner för trapporna och ut till Alicia.